Nere på botten

Ibland kan all sorg komma som från ingen stans. Den bara väller upp och tar över allt. Den sorg som jag aldrig tillåter mig att känna. Den jag trycker undan i alla andra situationer. Den kan ta över mig helt.
i vanliga fall är jag så bra på att lägga känslor i små luftäta lådor och stänga dem inne. Hela mitt inre är indelat i fack. Jag kan prata om saker utan att känna dem. Det är ett måste för att kunna hantera vardagen. Men någon gång måste vallarna brista, och där är jag nu. Jag kan ju inse att det är en dåligt system. Det är så bräckligt och jag kan känna i många situationer att gråten är på väg helt omotiverat. Det är kroppen själv som lättar lite på ventilen. Yttre händelser kan oftast trigga igång kvällar som denna,men jag har ofta känt det ett tag. Vemodet kommer smygande.
Sen gråter jag. Jag gråter för allt som jag sparat. Jag gråter för att jag är rädd, för att livet kan kännas orättvist. Jag gråter för att jag inte vill förstöra mina älskades liv. Jag vill inte se dem ledsna, eller att deras liv skall suggas av mitt. Jag vill att deras liv med de stora och små problem de har ska få vara orörda. Jag hatar att vara den som ger "perspektiv" till dess. Jag vill inte vara perspektiv, jag vill bara vara.

Ikväll såg jag filmen allt för min syster. En utmärkt trigger av allt jävligt jag låst in. Jag oroar mig för att min syster inte skall få den plats och uppmärksamhet hon förtjänas när jag är sjuk. Att mamma och pappa skall glida från varann. Att min man inte skall kunna klara situationen, eller att han skall vara modig och försöka finnas där, men då släppa sitt liv. Han kan inte vinna.

Nu ska jag torka mina tårar.

Here we go again

Andra dagen hemma från jobbet. Första riktiga migränen på länge. Fy faan!
För 2 år sedan kulminerade min migrän med 3 sängliggande dag/vecka. Det konstiga är och var att mellan anfallen glömmer jag otroligt fort hur det var. När känslan går ur kroppen går det inte att föreställa sig precis hur jobbigt det var. Fantastiskt med sådana skyddsmekanismer som hindrar oss att leva för mycket i det förgågna. Sedan är det nog en fråga om personlig läggning också, men jag hoppas -och tror faktiskt- varje gång att det inte ska bli likadant igen. Då för 2 år sedan var det en emotionell bergochdalbana att hela tiden tro att nu var det över, för att någon dag senare genomlida helvettet igen. Till slut kom jag dit då jag slutade göra planer med någon för att jag så ofta fick ställa in dem igen. Jag valde att låta påskina att jag inte ville göra sociala saker eller att jag hade annat för mig. Inte för att mina vänner inte skulle förstå, men för att jag inte ville att de skulle inleda varje samtal med att bekymrat fråga hur jag mår. Då var det bättre att spela upptagen och när jag väl mådde bra låtsas som om inget hänt.
Det paradoxala var dock att jag inte kunde festa eller slarva med grundläggande saker som mat och sömn så som andra kunde. I och med att jag inte berättat hur jag mådde, hade min omgivning svårt att förstå detta. Därför var jag ofta upprörd eller sårad över att ingen tog hänsyn. Inte gjorde jag det lätt för mig.

Sedan nästa 2 år tillbaks har jag dock en profylaktisk behandling som gör att jag i stort sett kan leva som andra. Jag har ytterst sällan migrän och klarar av stress, vilket jag tidigare aldrig gjort. Spåren av mitt tidigare planerande, undvikande och gömmande finns dock kvar. Jag har svårt att inte vara så försiktig. Jag drar lätt gränser av vana snarare än att jag behöver dem nu. Det är svårt att omforma sin person och sitt beteende. Det är också svårt för min närmaste omgivning att acceptera att omständigheterna är annorlunda och att jag vill leva mitt liv på ett nytt sätt. Nu när det finns möjlighet vill jag göra saker själv, med mina vänner, med min kille och på jobbet. Fritiden räcker knappt till, men jag älskar att ha möjligheten. Däremot kan jag fortfarande bli frustrerad på att min omgivning inte verkar förstå hur stort det är att inte vara styrd av omständigheter, men det är väl något jag också måste försöka släppa. Den här bloggen är väl på sätt och vis ett försök till det.
M

Varför göra detta?

Det frågar jag mig kanske också, men det är väl värt att pröva. Jag är en reflekterande person som grubblar en del.
Jag har väl egentligen alltid varit sjuk. Inte så som vissa barn är som föds med en svår sjukdom, eller får cancer. Det har bara nästan alltid varit något som är fel. Jag tror att det oundvikligen blivit en del av min person. Det har definitivt format min personlighet. Jag har lärt mig att planera för att undvika att bli sjuk. Jag har lärt mig att lägga band på mig för att krafter inte ska ta slut. Framförallt har jag lärt mig maskera dessa begränsningar som något jag självmant väljer. Jag vill inte vara styrd av sjukdom, men det är jag. Då vill jag inte att det ska märkas. Allt för att slippa bli en sjukling. Jag vill inte bli en sjuk person utåt sett. Det är svårt och frustrerande att argumentera för ett beslut som i verkligheten grundar sig på något annat än vad jag berättar. Svårt att inte bli avfärdad..