Ibland kan all sorg komma som från ingen stans. Den bara väller upp och tar över allt. Den sorg som jag aldrig tillåter mig att känna. Den jag trycker undan i alla andra situationer. Den kan ta över mig helt.
i vanliga fall är jag så bra på att lägga känslor i små luftäta lådor och stänga dem inne. Hela mitt inre är indelat i fack. Jag kan prata om saker utan att känna dem. Det är ett måste för att kunna hantera vardagen. Men någon gång måste vallarna brista, och där är jag nu. Jag kan ju inse att det är en dåligt system. Det är så bräckligt och jag kan känna i många situationer att gråten är på väg helt omotiverat. Det är kroppen själv som lättar lite på ventilen. Yttre händelser kan oftast trigga igång kvällar som denna,men jag har ofta känt det ett tag. Vemodet kommer smygande.
Sen gråter jag. Jag gråter för allt som jag sparat. Jag gråter för att jag är rädd, för att livet kan kännas orättvist. Jag gråter för att jag inte vill förstöra mina älskades liv. Jag vill inte se dem ledsna, eller att deras liv skall suggas av mitt. Jag vill att deras liv med de stora och små problem de har ska få vara orörda. Jag hatar att vara den som ger "perspektiv" till dess. Jag vill inte vara perspektiv, jag vill bara vara.
Ikväll såg jag filmen allt för min syster. En utmärkt trigger av allt jävligt jag låst in. Jag oroar mig för att min syster inte skall få den plats och uppmärksamhet hon förtjänas när jag är sjuk. Att mamma och pappa skall glida från varann. Att min man inte skall kunna klara situationen, eller att han skall vara modig och försöka finnas där, men då släppa sitt liv. Han kan inte vinna.
Nu ska jag torka mina tårar.
